27 februari
blev mycket intervall och löpning. men det gillar jag. jag vet inte vad som hänt, men jag
känner mig starkare och orkar mer. kanske kan det vara ilskan som peppar mig?
aa, om det är den som spökar så är det i alla fall bra!
nu ligger jag i sängen och ska sova försöka sova.
imorgon bär det av till sjukhuset igen, kvällspass.
vill påminna er alla som hjälpt och som fortfarande hjälper mig att stå på benen.
livet är inte lätt. det kommer det aldrig att bli. men jag hoppas att jag slipper
bli sårad igen. jag hoppas att jag hittar en någon som verkligen älskar mig. jag
kan blir sådär tårögd för att jag har så jävla underbara vänner, jag vet verkligen
vilka ni är nu. jag är så otroligt lycklig som har min familj. alla ni har verkligen stöttat
mig till max, och ni gör det fortfarande.
jag önskade att det inte fanns människor som ljög. jag önskar att otrohet bara var
något som fanns i fantasin, något som man inte kunde göra. jag avskyr
människor som inte kan hålla sig till sin partner. framförallt när personen i fråga
inte vågar berätta sanningen. när personer inte vågar stå på sig. jag vet att det
alltid kommer finnas sådana idioter, tyvärr. men jag hoppas att jag och ni slipper dem.
till alla er som blivit utsatta: stå på er! ni är värda någon som mycket bättre. ni
är värda någon som ser er, någon som älskar er. sträck på er. ni är unika, det
är inte er det är fel på, det är personen som sårat er som behöver psykisk hjälp.
livet blir bättre, en vacker dag.